”Underhållande Folk och rövare. Alla de 30 medverkande på scenen verkade stortrivas med sina uppgifter och det var inte svårt för publiken att hänga med i svängarna. … Samuel Karlsson som Kasper, Piotr Pachucki som Jesper och Linus Lassus som Jonatan vara alla övertygande och speciellt Lassus roade som Jonatan. Till de bärande rollerna hörde Anna Francks tant Sofia och hon var så perfekt i rollen som man kunde bli. Mycket gedigen insats också av Yngve Sjöblom som gamle Tobias. Men som sagt, alla gjorde väl ifrån sig och skulle vara värda beröm.”
PK/G. Storfors, 3.7.2008

”Det är ändå en rätt traditionell version som stampats fram för roande kvällar på Museibacken, börjande med scenografen Peter Ahlqvists pittoreska småstadsmiljö, där det enda rörliga elementet är polishuset som viks ut till rövarnas bostad. Fungerar bra. … Anna Franck gör som tant Sofia en av kvällens bästa prestationer, spelar med både pondus och känsla. … Invånarna i Kamomilla stad är som sagt hårt stiliserade och ger inte särskilt mycket utrymme för nyanser och personliga tolkningar. I stället präglas de av den chosefria spelglädje som man lärt sig förvänta sig av Teaterboulaget och det hela rullar på glättigt och störningsfritt. Den stora ensemblen innebär också goda möjligheter till effektfulla masscener, vilket Ridberg tacksamt utnyttjar, och rejäl pondus i de sånger där alla ställer upp. Det är många sånger och ännu mer musik. Robin Pahlman har skrivit också s.k. ”mellanmusik”, lite countryaktiga gitarr- och banjoklanger som på filmmanér får rulla på i bakgrunden och ytterligare öka trivseln. För just trivsamheten är den trumf som Pargasgänget slår i bordet. Också denna gång. För trots att man jobbar hårt, målmedvetet och strängt taget professionellt, lyckas Ridberg & Co hålla lekfullheten och spelglädjen levande och bärkraftig.”
ÅU/B. Rönnholm, 28.6.2008

”Uppsluppet och familiärt i Kamomilla stad. För fyllighetens skull finns också ett lite mer vidlyftigt djurliv på scenen. Regissören Riddo Ridberg gör entre´ som åsna och Fia Isaksson, teaterveteran även hon, har en roll som dansande kamel med helt outgrundlig blick. … Samuel Karlsson, Piotr Pachucki och Linus Lassus är en sammansvetsad trio. De har också var för sig, och tillsammans i Pargasrevyer och sommarteatrar, tränat upp ett sinne för komisk tajming som får blomma ut här. Men det är slapstick med precision och behärskning, för staden heter Kamomilla, och där ska alla få plats. Det är Egners budskap, och sådant är också regikonceptet. … Lejonet som bor hos dem (rövarna) är ulligt och gulligt, och väldigt spänstigt i Frida Lassus kropp.”
HBL/A-C. Snickars, 28.6.2008

NÅGRA PUBLIKRÖSTER:
”Pidin näytelmästä erittäin paljon. Totta puhuen inhoan yleensä lastennäytelmiä, ja onnistuitte hienosti välttämään ne tietyt kliseet, joita lastennäytelmiin aina sullotaan … Toisin sanoen juoni ja koko kokonaisuus pysyi teillä koossa ja napakkana eikä väljähtänyt selittelyihin, ja näytelmä oli erittäin hauska mutta pelkästä hassuttelusta ei tullut pääasia vaan näytelmä eteni silti. Kolmen iloisen rosvon ensimmäisiin kohtauksiin olitte saaneet myös syvällisyyttä ja jopa surullisuutta, joka puuttuu kirjoista. … Lavastus oli hauska ja toimiva, täyteläinen. Se ei koostunut irrallisista paloista vaan oli mietitty, yhtenäinen, värikylläinen kokonaisuus. Kiitos erinomaisesta lastennäytelmästä!”

”Gubben i tornet var fiffig. Hela teatern var bra men slutet var bäst när Kasper och de andra blev vanliga mänskor. Röken var tuff. Jag sku ha velat se in i alla hus. Vem var det som pratade fågelns röst? Gick dom i spårvagnen? Bagarn gav pepparkakor åt Jonatan fast han blev fast. Det var bra teater.” (Pojke 7 år).