"Då teatern nu satsar på den drygt 300 år gamla franska komediklassikern kan man oroa sig för att något av den viktiga igenkänningsfaktorn kommer att utebli.  Så är det kanske också, men ensemblen har i stället andra recept att erbjuda; spelglädje som smittar av sig, festliga epokdräkter, och en karismatisk sjungande berättare. ... Nu är det inte själva pjästexten som gör mig underhållen. ... Men det finns istället något i ensemblens utstrålning som ger liv åt kvällen och får det komiska att fungera. Dessutom har regissören Bobo Lundén jobbat fint med att skapa en ram för berättelsen. Det handlar om Maria Lundéns imponerande dräktkreationer som i sin färgprakt snabbt kastar oss i publiken in i rätt stämning och samtidigt ger skådespelarna ett tryggt skal att stiga in i. Och så handlar det om berättaren, den karismatiska skönsjungande Myyri Ruokolahti. Hon hälsar oss välkomna med en nyskriven text om den teater vi besöker och den berättelse vi snart ska få följa, och återkommer med jämna mellanrum med roliga rim till tidsenlig klaviaturmusik som Maija Leino spelar fram från en egen scen. ... Så är det ensemblens spelglädje. Jag tänker på hur man gör en friarscen både medryckande och oerhört komisk, då Oliver Helenius läkarson på ett otippat våldsamt galet sätt beskriver sin kärlek till Angélique. Samtidigt försöker Clèante hitta sätt att bli av med sin konkurrent och gör tillsammans med dottern ett ”improviserat” sångnummer som blir en av kvällens höjdpunkter. Jag tänker också på tvillingdöttrarna (Ellen Helenius och Saga Helenius) som pappa Argàn ber berätta vad de sett av Angéliques och Clèantes hemliga möte, och hur de så perfekt samspelta trollar fram en härlig stund med sitt samtidigt lekfulla och proffsigt kontrollerade spel. Deras glädje över sin egen scen smittar av sig. ... Och så tänker jag på Inger Helenius husa som ska blanda sig i allt och närmast gör stand up-komedi på dialekt av sina scener, på ett sätt som publiken älskar. Mitt bland allt detta agerar Riddo Ridbergs Argàn i nattkläder, helst i sin fåtölj där han kan vila sin krassliga kropp mellan lavemang och toalettbesök och envisa försök att beskriva sina krämpor. Ridberg är den som står på scenen hela föreställningen igenom, pjäsens fasta punkt, och han väljer att göra Argàn lite förvirrad och flegmatisk även om han sitter på all makt och alla pengar – ännu en komisk nerv i föreställningen. ... Också Bobo Lundéns regi fungerar. ... Så skrattar också jag under kvällen mycket mer än vad jag hade räknat med. Och det sker inte nödvändigtvis tack vare Molières text, utan för hur ensemblen spelar texten."

”Den inbillade sjuke slutar i karneval – och har självklart Riddo Ridberg i huvudrollen. ... Bland Teaterboulages veteraner har man också två som passar utmärkt i de bärande rollerna, som Argan, som snöat in på krämpor och behandlingar, och Toinette, husan som vet allt om herrskapet hon arbetar hos, och som är verbal och handlingskraftig som få. De rollerna har självklart gått till Riddo Ridberg och Inger Helenius, som behärskar komedins register. ... På scenen ses gamla och nya ansikten och regissören Bobo Lundén har lagt ett pussel av olika spelstilar och infall, man imponeras av det. ... Allt får en extra knorr av musiken. Myyri Ruokolahti har en roll som sjungande introduktör till berättelsen och spelplatsen. Maija Leino sitter pjäsen igenom vid sitt klaviaturinstrument, skickar ibland in små understrykningar eller skämt i toner. Ensemblen får komma in i sången där den behövs som inramning. ... Varje skådespelare har maximal frihet inom sin roll. Desirée Kavander är dottern Angélique, kär på riktigt i Cléante, men ännu mera kär i allt romantiskt. Hennes styvmor Béline, Argans svekfulla andra hustru gestaltas av Malin Eriksson, hon bär upp föreställningens största håruppsättning. ... Johan Fröberg, Nalle Öhman och Oliver Helenius utövar yrket (läkare) med teatralisk pompa. Kodspråket tycks vara: ju ohederligare approach, desto mer pyntad är man. Följaktligen har Curre Ruokolahtis notarie – tillika Bélines älskare – kostymerats överdådigt i rött och guld, krås och volanger. Han ska se till att Argans förmögenhet ramlar ner i rätt fickor, mest i hans egna. ... Argan och Toinette känner varandra utan och innan, de bollar snabba betydelsefulla drag mellan sig. ... De unga friarna, den ena styrd av förälskelsen i Angelique, den andra av kärleken till framgången, har ett helt annat uttryck, de befinner sig inuti varsin egotrippad bubbla. Teemu Kippolas Cléante är underbart flummig i sin känsla, Oliver Helenius som Thomas Diafoirus lägger mycken kraft på att lära sig stora gester, hans sinne för drama är obetalbart, aldrig i fas med omgivningen. Publiken lägger bådas namn på minnet som Teaterboulages nya tillgångar. ... En annan finfin duo hör samman på ett mer organiskt sätt: Ellen Helenius och Saga Helenius spelar Argans yngsta döttrar, utsökt näbbiga och synkade i sina rörelsemönster. ... När upplösningen är nära behövs en förnuftets röst. Den tillhör Béralde, Argans bror, och i det hejdlösa sammanhanget blir rollen per definition det torraste bidraget. Då måste man ge den till ett erfaret proffs. Dick Holmström får ge brodern den pondus han behöver. Alla förvecklingarna pågår i en och samma scenbild, designad av regissören. Ovanför den stora öppna spisen hänger ett porträtt av en något yngre Argan (en hedersbetygelse till Riddo, så avläser publiken det). ... Allt visuellt är ägnat samma stora omsorg. Aldrig har Lillholmen sett så detaljerat praktfulla kostymer som nu, skapade av Maria Lundén. Perukerna, från sångerskans skruvlockar till doktor Purgons gråa fluff, är lika viktiga markörer och har Sabina Segerströms signatur."