DORIS – flickan i läderrock

av Skini Lindgård
Urpremiär på Lillholmen Pargas 28.6.2016

Pjäsen utspelade sig sommaren 1986 med tidstypiska kläder, frisyrer och musik. En pjäs med både gråt och skratt, svartsjuka och förlåtelse, tragik och komik om vartannat.

HZP_160613_TBDoris_217_WEB.jpg

Pressklipp

Teaterboulage serverar en sommarteater som blottar och hyllar livet i alla dess skavanker. “Kvinnlig vänskap får en välförtjänt hyllning i takt till 80-talsmusikens syntpumpande. … Skini Lindgård har lyckats skriva en pjäs där den unga flickan porträtteras som en människa, som en alldeles riktig person som försöker klara sig bäst hon kan i den sits som livet placerat henne i. Det är befriande, och det görs bra. … Mecki Ruokolahtis Doris är både stark och skör, men med en osviklig integritet. … Överlag är det hoppfullt och imponerande att se hur en yngre generation Teaterboulagare bär upp föreställningens tunga roller. Tim Eriksson gör ett bra och komplext porträtt av den tafatta Pasi, pappan till Doris barn. I varannan scen vill jag klappa till honom, i varannan ge honom en kram. Och sen klappa till honom igen. Bland det lite äldre gardet måste ändå Carola Rantala-Lindholm (Doris mamma) och Marcus Nordvall (Doris styvpappa) nämnas. ”Mannen på soffan” och ”den tjatande hustrun” har skildrats på scenen tusentals gånger, men det här är första gången jag inte ser stereotypa könsroller reproduceras, utan faktiskt blottas. Det är tragikomiskt, visst, men främst gastkramande att se hur den arbetslösa, alkoholiserade mannen inte har något annat sätt att hantera sin situation än genom självömkan och misogyni, och hur hustrun slits i tu när hon tvingas kompromissa mellan självrespekt, överlevnad och omhändertagande. … Visst finns det också flera ställen i pjäsen som på riktigt är tokroliga – bandmedlemmarnas jargong, Doris väninnor – men jag beundrar Skini Lindgårds val att faktiskt låta berättelsen vara just så mörk som den är. … Syntmusiken är föreställningens poppiga nerv, och keyboardisten Annika Myyri Ruokolahti sjunger med en röst som nästan får 80-talslockarna att rakna – det är svårt att komma ihåg att vi sitter på en amatörteaterföreställning. Resten av the Blizzard: Victor Korpela, Samuel Salminen och Anton Elmvik förtjänar också en eloge, både för musikalitet och töntighet. … ”Doris, flickan i läderrock” handlar inte om en ensam människas kamp för att ”bli något”, utan om att vara en människa som en del av ett sammanhang. Och just sammanhanget skildras fantastiskt bland annat genom Doris flickkompisar. De festar, skvallrar och sminkar sig, och hade lätt kunnat porträtteras som fjantiga hönor, men här tas deras vänskap på allvar – den räddar rentav liv. Föreställningen genomsyras av en djup respekt för livet på alla nivåer, med alla dess skavanker, och det blir fruktansvärt vackert.” YLE/Y. Perera, 29.6.16
Hela recensionen

Paraislainen Teaterboulage onnistuu jälleen. “1980-luvun loppuun sijoittuva näytelmä on sekä viihdyttävä että koskettava kesäteatteria. … The Blizzard-nimisen bändin laulusolistin ajautuminen itsemurhan partaalle kerrotaan Riddo Ridbergin ohjamassa esityksessä takautumana. Doris etenee napakoiden kohtausten ja musiikinumeroiden vuorotteluna. Ratkaisu on tuttua Ridbergiä, mutta se toimii. Esitys ei jämähdä missään kohtaa paikolleen, ja erilaiset tunnelmat pääsevät hyvin esiin. Kokonaisuudessa on sopivasti suhteessa huumoria ja vakavuutta, eivätkä ne välttämättä ole toisensa pois sulkevia – edes samassa kohtauksessa. Nuorten naisten villi biletys saa hetkessä synkempiä sävyjä, kun Doriksen riehaantuminen alkaa mennä väärään suuntaan. Myös monissa henkilöhahmoissa riittää kerroksia. Mecki Ruokolahden sielukkaasti esittämä Doris on selvästikin hukassa olevan nuori nainen, joka ei liian varhaisen äidiksi tulonsa takia ole ehtinyt elää bilekauttaan loppuun. Juhlat ja bändi, huono omatunto ja epäselvät tulevaisuuden näkymät repivät häntä eri suuntiin. Lapsen isä, saamattoman oloinen Pasi, josta Tim Eriksson piirtää mainion persoonan, ei hänkään ole mikään yksiulotteinen olento. Ei myöskään Pasin rakkaudesta Doriksen kanssa kilpaileva Sanna (Milla Ruokolahti). Näyttämöllä nähdään lähes 30 näyttelijää, joten mainioita tyyppejä riittää moneen lähtöön. … Bändi on tällä(kin) kertaa esityksen vahvasti pumppaava sydän, ja sen laulajat – Dorista esittävän Mecki Ruokolahden lisäksi kitaristi Victor Korpela ja syntikan soittaja Annika Myyri Ruokolahti – kelpasivat solisteiksi isommillekin areenoille.” Turun Sanomat/I. Haapanen, 30.6.16

Föreställningen som blir en stor omfamning. “Teaterboulage lyckas med det som många andra inte fixar: att fläta ihop ingredienser som annars brukar renodlas: komedi, drama, musikpjäs, nästan-buskis. … Man kan hålla balansen bara om man behärskar sitt område väl, om man kan välja ut den som fungerar bäst på varje post, som när man gör en expedition till ett okänt land och allt hänger på att man litar fullt och fast på de andra. Landet man besöker nu är 1980-talet och pjäsen Doris är den tredje i Skini Lindgårds pjäser med utgångspunkt i ett decennium och dess musik. Men pjäsförfattaren stannar inte vid det som är yta, ribban ligger högre än så. … Bandet levererar nästan trettio låtar, de gör de suveränt. Takten kan bidra till att scenerna känns korta, men det kompenseras av det flyt som föreställningen har, en böjlighet i övergångarna där man överträffar sig själv, tycker jag. … Scenografin tävlar heller inte med det mångomtalade 80-talsmodet. Här finns offensiva färger och pärlor och hårdekorationer, men överdrifterna undviks. Flickan i läderrock är inte ute efter spektakulära lösningar. … Men föreställningen stannar inte i enskildheter utan formar sig till ett universum, till en stor omfamning av det som varit och det som ska komma. Den bärs av alla delar och deltagare, alla är oumbärliga, men mest lyfts den av den speciella karisma som Mecki Ruokolahti har. Den är transparent och hemlighetsfull på samma gång, hon gör Doris både kraftfull och ömtålig. I några fantastiska minuter i slutet av pjäsen är hon ensam på scenen och sjunger Patti Smiths Because the Night högt och klart och känns som denna sommars sannaste uppenbarelse.” ÅU/A-C. Snickars, 30.6.16

Teaterboulages Doris berör. “Teaterboulage lyckas producera teater med yrkesmässiga kvaliteter utan att tappa amatörteaterns eldsjälsmentalitet. Hur gör dom? … Medan många sommarteatrar satsar på säkra kort typ publikdragande farser eller kända barnpjäser, är Teaterboulages beprövade grepp den här gången igen att gräva där man står. Nu avslöjar manusförfattaren Skini Lindgårds grävande både tragiskt, men nog så vardagsrealistiskt elände. Publiken får sig trots det åtskilliga glada skratt: inte bara åt 80-talets fasansfullt fula kläder och hiskeliga frisyrer utan åt både ungas och äldres vidlyftiga beteende. Igenkänningsfaktorn! Utöver den pålitliga ensemblen – de flesta i den är eller håller på att bli riktiga ringrävar – äger Teaterboulage en fenomenal tillgång i musikmänniskorna. Utan The Blizzard live skulle Doris stå sig slätt. … Trots allt är föreställningen i allra högsta grad Mecki Ruokolahtis. Hennes impulsiva Doris sjunger dessutom jättebra. De många birollerna är i goda händer. Flera av skådisarna gör mer än en figur så persongalleriet är imponerande stort. Tidvis vimlar det av folk på Lillholmens scen. Som publik har man fullt upp med att kolla in allas stumma spel. … Scenografin är smart och väldigt sparsam. Annat vore onödigt. Färgsprakande kostymer, häftiga repliker, dans och hålligång ser till att alla sinnen får sitt.” ABL/I. Sandman, 30.6.16

Paraisten kesäteatterissa muistellaan 80-lukua. “80-luvun kasarirokkin musiikki toimii näytelmän punaisena lankana. Oma The Blizzard-bändi soitta aitoa kasarimusaa Motörheadista ja Patti Smithista aina Dingoon! … Suurta pääosa, liian nuorena lapsen saanut ja vastuutaan eri tavoin pakeneva Dorista näyttelee vaikuttavasti Mecki Ruokolahti, joka kaiken lisäksi laulaa tosi hyvin. Teaterboulagen nuoret ja varttuneemmat näyttelijät panevat parastaan kokeneen ohjaajansa Riddo Ridbergin opastamina. Taso on ammattimainen näyttelijöiden silti kadottamatta harrastelijoiden hellyttävää intoa.” Ilmoituslehti/I. Sandman, 30.6.16

En skön retrosommar att vänta på Lillholmen. “Husbandet kliver in i stora stövlar – och sköter det med den äran. Teaterboulages sommarpjäs i år levererar en musikalisk kavalkad som heter duga. …. Peter Ahlqvists scenografi är i all sin avskalade enkelhet ytterst funktionell och man lyckas utnyttja varenda kvadratcentimeter av det utrymme man har till förfogande i teaterpaviljongen till fullo. … Bandet the Blizzard, har många repliker förutom de tjugotalet låtar som bränns av. Dessutom dubblerar bandmedlemmarna i Sverigebåtsensemblen Pancho Trio och Chic Ladies med brösthår, muskler (?) och strumpeband. En syn som bör upplevas på plats. Förutom Mecki Ruokolahti i huvudrollen som Doris tänjer också lillasyster Annika Myyri Ruokolahti på stämbanden rejält i rollen som Kajsa i bandet. … En annan mindre, men naggande god roll görs av Mauno Markkula som portier och besättningsman. Tankarna går osökt till en viss dörrman av det äldre gardet som figurerat i Pargas i tiderna. … Marcus Nordvall som den lätt alkoholiserade, arbetslösa styvpappan till Doris tar ut svängarna rejält mellan varven.” PK/M. Heinrichs, 30.6.16

NÅGRA PUBLIKKOMMENTARER (från Facebook):

Helt stum av hur bra Teaterboulages sommarteater var. Viktiga teman, djupa karaktärer, bra skådisar, välspelad musik (om än delvis helt hemska låtar), otroliga sångare. Det bästa ni kan se i sommar.

Kiitos esityksestä! Esitys oli elämys, musiikki kuljetti hienosti tarinaa. Lahjakkaita esiintyjia, hyvä käsis. Ihan mahtava esitys!

Riktigt, riktigt bra! Ni kan ni.

Tack för en suverän kväll i sällskap av teaterapor, sångfåglar och rocktuppar! Ni gjorde det igen.

Teaterboulage levererade igen. Tack för en superfin föreställning och tack för all fin musik ni bjöd på.

Teaterboulage ei pettänyt taaskaan. Tekemisen intohimo välittyi katsomoon. Kiitos näistä hienoista hetkistä, joita saan kokea kanssanne.

Fast man är van publik så blir man alltid ändå lite häpen över hur ni levererar.

Superbra levererat av hela teamet. Drama, musik och sång i njutbar balans.

Vad vore en pjäs utan Riddo? Det är han om står för den pikanta, mycket speciella kryddningen av pjäserna! Ni är fenomenala!

Hieno ensi-ilta! Paljon lahjakkuutta lavalla ja taustajoukoissa.

Tack för en fantastisk föreställning ikväll! Vi levde oss verkligen in i den medryckande och engagerande pjäsen. Och vilka begåvade och skickliga ungdomar det finns i Pargas!

Ni var helt suveräna! Extra plus åt Skini, både för pjäsen och rollen!

Handling och musik flöt väl ihop.

Blir alltid lika imponerad av våra fantastiska förmågor i vår skärgårdsstad.

Musiken var bra vald, alla var bra i sina roller. Tack, tack och tack.

Såg pjäsen i går kväll! Otroligt bra och tankeväckande.

Teaterboulage har hittills alltid lyckats göra mej full av beundran. Årets pjäs är bäst. Berörde, rörde mycket och lyckades roa mellan varven. Tack!

Var så bra! Grät mest hela andra akten. Väldigt rörande. Gå och se den.

Vilket fantastiskt uppförande av dessa ungdomar och även de äldre. Blir faktiskt lite rörd över prestationerna när dessa fullfjädrade amatörer sätter igång!

Ett stuk med hög igenkänningsfaktor här! Och bra musik framförd av fantastiska förmågor!

Fantastiska begåvningar med rätt energi.

En av de bästa prestationerna man sett på länge.

Helt makalöst bra teater. Så berörande. Tror det var den bästa jag nånsin sett.

Tack för en gripande föreställning och proffsigt musicerande.

Ni är fantastiskt duktiga och visade igen en gång äkta spelglädje, som bottnar i den familjära sammanhållning som finns bakom kulisserna. Extra tack till musikerna, som bar och knöt ihop hela föreställningen, och förstås också till hjärnan bakom allt: Skini.

Många fina prestationer och duktiga sångare. Speciellt gillade jag Gunnar och Sirpa. Så alltigenom äkta karaktärer. Fint jobbat igen!

Helt fantastiskt! Super fint, härlig musik, Så Åttiotals! Tack!

 

IMG_1009 aff


Produktion

Regi –
Riddo Ridberg

Scenografi –
Peter Ahlqvist

Byggare –
Stefan Drugg, Pålle Reuter,
Janne Lindgård, Jonny Randström

Målare –
Ida Ridberg, Victoria Drugg,
Fanny Lassus

Kostymdesigner, kostymör –
Timjami Varamäki

Kostymör –
Alexandra Wärn

Sömmerska –
Anna Rantanen

Mask- och frisyrdesign –
Sabina Segerström

Maskerare –
Karolina Valkama

Maskeringsassistent –
Laura Lapela, m.fl.

Rekvisitafixare –
Rosmarie Wiik, m.fl.

Ljusriggning –
Tony Nurmi

Ljustekniker –
Anton och Axel Mattsson

Ljudtekniker –
Marcus Nordvall

Grafisk design –
Sam Sihvonen

Foton, trailer –
Henrik Zoom

Spelplats-allt-i-allo –
Janne Lindgård

Repetitions-stand in –
Jelka Björkqvist

Musikval –
Skini Lindgård, Riddo Ridberg

Musik- och soundeditering,
-programmering –
Anton Elmvik, Johan Nordström

Musikarr –
The Blizzard, Chic Ladies, Riddo Ridberg

Koreografi –
Amanda Wiik, Victoria Drugg,
Frida Lassus

Kioskansvariga –
Fanny Lassus, Katrina Drugg

Produktionsansvarig –
Ida Ridberg


På scen

Doris –
Mecki Ruokolahti

Ingegerd (Doris’ mamma) –
Carola Rantala-Lindholm

Gunnar (Doris’ styvpappa) –
Marcus Nordvall

Lisso (Doris’ lillasyster) –
Chic Lady (dansare) –
Victoria Drugg

Nina (Doris’ bästis) –
Frida Lassus

Sirpa (Doris’ kompis) –
Elin Söderholm

Anne (Doris’ kompis) –
Veronica Siivonen

Lilli (Doris’ kompis) –
Emma Lindgård

Pia (Doris’ kompis) –
Josefin Barkar

Pasi (pappa till Doris’ barn) –
Bartender –
Tim Eriksson

Sanna (Pasis sambo) –
Chic Lady (sångare) –
Milla Ruokolahti

Pepe i The Blizzard (trummor) –
Pancho i Pancho Trio (sång, synt) –
Samuel Salminen

Albert i The Blizzard (sång, gitarr) –
Dario i Pancho Trio (gitarr) –
Victor Korpela

Kajsa i The Blizzard (sång, synt) –
Chic Lady (sångare) –
Annika Myyri Ruokolahti

Birre i The Blizzard (bas)-
Nicolai i Pancho Trio (bas) –
Anton Elmvik

Håcke (Ninas lillebror) –
Putte Ruokolahti

Fredde (Håckes kompis) –
Alexander Gröning

Mikki (tonåring) –
Senni Lehti

Eva (tonåring) –
Emilia Laaksonen

Sonja (tonåring) –
Chic Lady (sångare/dansare) –
Amanda Wiik

Tessan (tonåring) –
Lotta Wiik

Kryssningsvärdinna –
Karolina Valkama

Ingegerds väninna –
Marika Laaksonen

Ingegerds väninna –
Passagerare –
Carmela Johansson

Bartender –
Passagerare –
Erja Lindell

Städerska –
Ritva-Leena Ehrnström

Stamkund på puben –
Stavros i Pancho Trio (synt) –
Sannas pappa –
Riddo Ridberg

Besättningsman –
Portsare –
Ordningsman –
Mauno Markkula

Rosita (romkvinna) –
Skini Lindgård