Talko på Lillholmen

Förra måndagen hade vi det traditionella utflytts-talkot på Lillholmen. Varje år i slutet av maj har vi utflytts-talko på Lillholmen, det brukar vara samma måndag som vi också inleder repetitionerna ute på holmen i vår paviljong. Alla hjälps åt att städa upp i och kring paviljongen, det bjuds på grill- och sojakorv och alla får se scenografin för första gången. Oftast är den långt ifrån färdig men stommen är klar och det går att repetera i den. Dörrar, ingångar och möbler finns på rätt plats (nästa iaf) och kan användas. Det är definitivt lättare att repetera då du inte varje gång måste försöka gissa soffan kommer att stå då allt är klart.

Teaterboulage inleder nu sin sjätte sommar på Lillholmen och det fanns material och bråte kvar i knutarna från alla fem tidigare sommarpjäser. Allt material och bråte sorterades nu i olika högar. Vad går att återanvända och vad slänger vi? Mycket har återanvänts eller kan återanvändas senare men en del fick vi slänga. Jan Lindgård, vår sorteringsexpert, höll koll på vad som skulle i vilken hög och i vilket skräpkärl. Om föreningens strävan att sortera och återvinna så mycket som möjligt får du läsa mer i ett kommande blogginlägg och i vårt programblad.

Jukebox_talko_3 Jukebox_talko

Alla deltog ivrigt i talkot och mycket blev gjort. Paviljongen och barackerna städades och förbereddes inför sommaren. Ibland måste man bygga om, såga av eller byta ut. På en av bilderna ser ni hur ett skåp måste sågas av för att rymmas in i en av barackerna. Barackerna fungerar som våra förvarings- och omklädningsutrymmen.

Talkoandan är en av våra grundstenar i föreningen anser jag. Många har ställt upp genom åren och nya intresserade dyker upp varje år. Vi har en stor grupp som vi kallar ”Teaterboulages kaffetanter” som alla ställer upp och tillsammans sköter pausserveringen under olika pjäser varje år. Kaffetanterna består av flickor, pojkar, damer och herrar i olika åldrar och en del kommer du säkert att träffa i sommar då du kommer på föreställning. De som inte syns då du besöker vår paviljong i sommar är våra ”Byggare Bobs”, men deras arbete är guld värt. De är de som år efter år bygger vår scenografi. De får en miniatyrmodell eller ritning av scenografen och sen får de börja fundera, bygga, fundera och bygga – och fint blir resultatet. Så ta er en extra titt på scenografin då ni besöker vår paviljong i sommar. Det är många timmar av funderande och byggande som lagts ner.

Innan vi avslutade talko-kvällen på Lillholmen delades årets t-skjortor ut. Visst är de fina? Kanske du redan sett dem på malmen? Om ej så kommer du garanterat att se en i vimlet på Pargas dagarna under lördagen – då du även får en liten smygtitt på hur våra skådisar kommer se ut i sommar.

Ida Ridberg,
Produktionsansvarig

PS Det är kul med teater, talko och hundar!!
jukebox_talko_5 Jukebox_talko_4


Så föddes manuskriptet.

”Jukebox” är lite som mitt barn. Jag har fött fram det, matat det och försökt fostra det. Nu är det dags att släppa taget och låta barnet pröva vingarna. Smärtsamt, men nödvändigt.

Jag hade, ända sen min förra pjäs, som handlade om 60-talet, en tanke om att skriva om den tid, då jag själv var tonåring. Det fanns historier som ville bli berättade i mitt huvud. På hösten började jag skriva. Började gräva i minnet, lyssnade på låtar i Spotify. Musiken var det som fyllde våra liv på den tiden, allt, hela tillvaron präglades av rockmusik. Man gjorde allt för att kunna gå på Ruisrock, popkonserter och skoljippon, där lokala och ibland mera kända band spelade. Jag minns Tasavallan Presidentti, som spelade i Samskis (nuv. Sarlinska högstadiet), och naturligtvis Canned Heat och Kinks på Ruisrock 1971. Då Kinks spelade på kvällen hade folk tänt en massa små brasor i publiken och fiilisen var just så fantastiskt frigjord och Woodstockig som man kunde önska sej. Tills poliserna kom. Brasorna släcktes och alla var besvikna, men snart hade man glömt besvikelsen och stämningen var på topp! Alla sjöng med : ”Lola, lalalala Lola”

Pargasborna hade en egen liten tältby alldeles i anslutning till festivalområdet, som i själva verket var Saaronniemi campingområde. Tältbyn hette ”Happolahkon Jyystökylä” och skyltades med en bit papp. Där levde man loppan alla de tre dagar som festivalen pågick. Vi kom dit redan dagen innan. Jag hade just träffat min dåvarande pojkvän och stannade där över natten i någons tält. På morgonen vaknade jag i eftertankens kranka blekhet och stirrade rakt i ögonen på en ful, äcklig insekt och fick bråttom. Dessutom hade jag inte meddelat hem var jag var. Vågade sen inte gå hem, utan tillbringade halva dagen hos några kompisar, våndades och drog mej för att ringa hem. Till slut måste jag sen ändå ringa, och morsan var naturligtvis fly förbannad. ”Det var slut på Ruisrock för din del”, sa hon. Nå, eftersom jag redan hade köpt dyra biljetter, lyckades jag på något underligt vis få föräldrarna övertalade, och fick åka till Runsala, men under stränga förmaningar och heliga löften om att laga mej hem till natten.

I dag kan jag förstå deras oro. Vi levde i en brytningstid, då ungdomarna frigjorde sej tidigt, det var fri kärlek, rockmusik, droger, kvinnor brände sina bh:n, unga människor liftade, interrailade och såg världen. Man ville strunta i konventioner, demonstrera, hoppa på barrikader, skapa en bättre värld utan krig – strunta i föräldragenerationens moraltänkande och dystra minnen från krigs- och kristider, man ville leva och ha roligt, helt enkelt. Inte tänkte man så mycket på framtiden, faror eller konsekvenser, inte förstod man varför morsan hela tiden måste ha koll på var och med vem man rörde sej med. I dag förstår jag det. Tillika saknar jag den där sorglösheten och förmågan att leva i stunden…även om priset för friheten i många fall blev alltför högt.

”Jukebox” är en berättelse om hur det kunde ha varit. Vissa saker har hänt, vissa karaktärer har drag av verkliga personer jag känt, många av platserna är bekanta för Pargasbor, men ändå är det fiktion. Detta har aldrig hänt, men kunde ha hänt, dessa människor har inte funnits, men kunde ha gjort det.

Nu måste jag låta pjäs-barnet flytta hemifrån och möta livet. Jag gör det med skräckblandad förtjusning.

Skini Lindgård,
morsa och manusförfattare.


Välkommen till Jukebloggen!

I den här bloggen kommer du få en titt in bakom kulisserna och en inblick i arbetet inför sommarens urpremiär av pjäsen Jukebox. Innan föreställningarna är över i juli kommer du få läsa texter av författare, regissör och andra inblandade.

Jukebox är skriven av Eivor ”Skini” Lindgård och regisseras av Riddo Ridberg och har urpremiär 25.6.2014.

Pjäsen är på sätt och vis en uppföljare till storsuccén från 2012 – Vill du slejkas?…eller ska vi dansa först?, men Jukebox en helt skild handling och nya karaktärer.

Jukebox är en musikspäckad pjäs om några unga på sjuttiotalet i Pargas. Den handlar om kravet på tuffhet, att pröva vingarna och uppleva spänning – precis som idag. Den handlar också om vänskap och lojalitet. Den handlar om droger, ondska, förälskelse, om klasskillnader och att spränga gränser. Läs mer under På gång-fliken.

För en månad sedan, på påskmåndagen hade vi kollationering (se def.) – alltså dagen (alla väntat på) då manus och roller delades ut. Även scenografi och dräktidéer presenterades. Hela gänget var samlat för första gången. Alla skådisar, produktionsteamet, byggare med flera.

Alla skrattade åt de fina inspirationsbilderna dräktplanerar och -skapare Maria Lundén har grävt fram och alla väntade med spänning på att få veta vilken roll de skall få sätta tänderna i denna sommar. Miniatyrmodellen av Lillholmens paviljong med årets scenografi presenterades av scenograf Peter Ahlqvist och byggteamet granskade den noggrant. Manuset delades ut och alla bläddrade ivrigt i det innan vi började läsa. Den första läsningen gav fniss, gapskratt och någon tår. Och musiken, många sjöng med gungade i takt.

Den här bloggen börjar där vi är idag. Repetitionerna har ju nu börjat ”på riktigt” och jag vet redan nu att det här blir bra – eller för att citera Riddo Ridberg: ”Det blir nog bra bara det blir färdigt”.

Ida Ridberg,
Produktionsansvarig


Senaste inlägg