Medlemsbrev våren 2019

Hej!

Från och med nu kommer du att kunna läsa våra medlemsbrev här på vår webbplats. Medlemsbrev per post skickas endast en gång per år, övriga sänds per e-post. Är du inte medlem ännu kan du bli medlem här. Nedanstående medlemsbrev nådde er som är medlemmar i april, nästa brev kommer per e-post i juni. Har du inte ännu meddelat din e-postadress – gör det nu! Meddela adressen och eventuella andra förändringar till anna.lindstrom(a)partel.fi.

MEDLEMSBREV våren 2019


Doris – Flickan i läderrock: Urpremiär 28.6.2016!

Nu har vi inlett repetitionerna inför årets sommarpjäs ”Doris – Flickan i läderrock”. En pjäs med gråt och skratt, svartsjuka och förlåtelse, kryddad med tidstypiska kläder, frisyrer och musik från början av 1980-talet. En nyskriven pjäs av Skini Lindgård i regi av Riddo Ridberg. Urpremiär i danspaviljongen på Lillholmen i Pargas 28.6.2016.

Det var söndagen den 17.4.2016 som de flesta av alla de cirka 40 personer som skall vara med och förverkliga årets sommarpjäs samlades för första gången. Spänningen steg medan regissör Riddo hälsade alla välkomna och berättade om dagens program och när manus- och rollutdelningen sker. Det som många väntat på i flera veckor. Innan rollutdelningen presenterades hela produktionsteamet och de delgav sina visioner för hur bland annat scenografin och karaktärerna kommer se ut. Men sen var det dags. Alla fick det pinfärska manuset framför sig, rollerna delades ut och den första genomläsningen körde igång!

”Året är 1986. Doris är 21 år gammal och mamma till Daniel, fyra år. Pasi är pappa till barnet. Han har svårt att välja mellan Doris, deras barn och Sanna, sin sambo och chef. Doris vet inte heller riktigt vad hon vill göra av sitt liv. Hon lider av dåligt samvete för att hon måste lämna sitt barn hos morföräldrarna. Festande, jobb och lösa förhållanden dövar samvetet, men bara för stunden. The Blizzard är hennes andningshål, med medlemmarna i bandet kan hon vara sej själv.”

Rollen som Doris spelas av Mecki Ruokolahti. Hon medverkade första gången i en Teaterboulagepjäs år 2008 och sen dess har det blivit många produktioner, både på och bakom scenen. ”Hemsöborna” år 2009, ”Vill du slejkas?” år 2012 och revyn ”Det sjunde rondellseglet” 2015 är några av produktionerna hon medverkat i. I rollen som Pasi får vi se Tim Eriksson, som många känner igen från ”Det susar i säven” 2011, där han spelade Paddan. Eriksson har även medverkat i ”Populärmusik från Vittula” 2010, i farsen ”Sidu…en till” 2013 och ”Jukebox” 2014 och många fler.

”Doris – Flickan i läderrock” är en fristående tredje del i trilogin av pjäser placerade till olika årtionden. Trilogins två första delar ”Vill du slejkas?” 2012 och ”Jukebox” 2014 var placerade till 1960- respektive 70-talet. Båda pjäserna, också skrivna av Lindgård och regisserade av Ridberg, lockade en rekordstor publik till Lillholmen. Årets sommarpjäs är Lindgårds tredje helaftonspjäs hon skrivit för Teaterboulage, men hon har även under åren varit medförfattare till andra pjäser och revyer.

”Doris – Flickan i läderrock” är föreningens 20:nde sommarpjäs i föreningens 19-åriga historia. år 2017 fyller föreningen 20 år och jubileumsåret kommer att firas stort, men före det bjuder vi in er för att i sommar njuta av allt vad 1980-talet har att erbjuda.

Ida Ridberg
Producent


En introvert exrovert

Skrivandet är ett ensamt jobb, det vet alla som prövat. Då är det en fördel att vara introvert. Enligt något test på Facebook (ni vet, dom där supertillförlitliga, där man får veta vem man varit i sitt tidigare liv och huruvida man är en gurka eller aubergine, röd eller violett…) visade det sej att jag är introvert. Så bra då. Det var bara det att jag alltid har ansett mej och ansetts vara extrovert…. Så nu frågar jag mej om man kan vara både och? För jag känner att det är så det är för mej.

Min introversitet (heter det så?) har under de senaste åren blivit alltmer markant. Jag orkar inte med människor så långa stunder eller i stora mängder. Jag vill ha frihet att välja och välja bort. Allt oftare hoppar jag av tåg i rörelse. Det kan kanske upplevas jobbigt, då man aldrig vet, det blir svårt att planera och om man är kontrollfreak ska man inte umgås med mej.

Samtidigt behöver jag och älskar människor. Jag tycker om att träffa nya personer, nya nationaliteter, nya kulturer. Jag sätter enormt stort värde på gamla vänner, ju äldre jag blir, ju roligare är det att träffa gamla skolkompisar och släkten får större och större betydelse. Släkten och rötterna.

Teaterboulage är min andra familj. Att skriva för Teaterboulage är inte alltigenom en introvert process, utan just precis perfekt för mej – jag får jobba ensam, och jag har ett team som stöd och bollplank.

Under hösten har jag skrivit pjäsen Doris – flickan i läderrock. Vi har haft träffar, läst det jag skrivit och efter dessa träffar har jag drabbats av inspiration och haft bra flyt. Så har det gått en tid, och sakta tryter flödet. Men då finns teamet där, vi läser och sen skriver jag igen, ensam. Nu är processen igång, intressserade skådespelare har anmält sej, produktionsteamet är klart, regissören har lusläst manuset. Min skrivarroll börjar vara klar, men tro inte att jag kommer att kunna hålla mej borta då repetitionerna börjar. Jag vill vara med och njuta av processen! Vara lite extrovert i lämpliga portioner.

Skini Lindgård,
skrivare.


Ensikertalaisia och nybörjare

Jukeboxs ensemble består av 32 personer. Många ansikten kan man känna igen från tidigare år och produktioner och/eller ungdomsshowerna, men vi har också några nya med i år. Läs hur nybörjarna Kalle Hållfast och Moira Åkerman har upplevt processen hittills.

Ensikertalaisen blogi

”Ei helvetti, minustako muka näyttelijä”, oli ensimmäinen ajatukseni, kun ohjaaja Riddo Ridberg yritteli suostutella minua mukaan Teaterboulagen kesäteatterin ”Jukebox” -näytelmään. ”Enhän mä ole mikään näyttelijä. Pilaan vaan teidän shown”, änkytin.
Lähdin siis mukaan täysin puhtaalta pöydältä, vailla mitään lavakokemusta. Pientä kokemusta teatteriprojekteista olin saanut Show Seven -nuorisoshowsta, joka pyöri Paraisilla viime talvena, ollessani työharjoittelussa Paraisten kaupungin kulttuuriyksikössä. Lisähaasteen mukaan lähtemiseen toi myös se seikka, että olen itse täysin suomenkielinen! Lähtökohta ei siis ollut ihan helpoin mahdollinen.

Käteni hikoilivat ja vatsassa kiersi kun saavuin ensimmäisiin improharjoituksiin. ”Mitä jos mä vaan mokaan” tai ”jos mä olenkin ihan surkea”, mietin mielessäni. Lopulta huoleni osoittautuivat kuitenkin turhiksi. Tunsin itseni tervetulleeksi kokeneempien joukkoon ja kaikki ottivat minut ilolla vastaan! Itseluottamukseni alkoi pikkuhiljaa nousta ja roolijaon jälkeen aloin jo innolla odottaa lavalle pääsyä.

Oma roolini on pieni, mutta haastava. Oikeanlaisen tunnetilan löytäminen agressiiviseen hahmooni ei ollut aivan helppoa. Riddo Ridbergin ohjauksen ja neuvojen avulla alkoi rooli kuitenkin pikkuhiljaa hahmottua. Riddon ja käsikirjoittaja Skini Lindgårdin apu onkin ollut korvaamatonta kaltaiselleni kokemattomalle ensikertalaiselle. Vaikea kuvitella, että ketkään muut olisivat saaneet houkuteltua minua vastaavanlaiseen projektiin. Myös koko muun työryhmän apu on ollut äärimmäisen tärkeää, kiitokset siitä kaikille.

Ja tässä sitä nyt sitten ollaan. Koko projekti on ollut mahtava kokemus. Tätä kirjoittaessani ensi-iltaan on aikaa enää reilu viikko ja fiilis alkaa olla jo käsinkosketeltava. Harjoituksia on takana lukemattomia, ja edessä enää pienten yksityiskohtien hiontaa. Matkalla kohti päämäärää olen saanut tutustua toinen toistaan mahtavampiin tyyppeihin. Kaikki kannustavat toisiaan ja luovat yhteishenkeä, joka tarttuu auttamatta myös minuun, ikuiseen pessimistiinkin!

Kalle Hållfast,
Ensikertalainen

En nybörjares blog

Jag har alltid beundrat skådespelare för deras mod och talang, deras förmoga att våga kasta sig i, improvisera ur fantasin och även våga göra bort sig. Hade aldrig kunnat föreställa mig själv göra något stådant. ”Vadå, lilla blyga och hämmade jag! Never!”. Att jag skulle våga stå på scen och vara med i en riktig pjäs tillsammans med så många talangfulla skådespelare är helt ofattbart!

Då jag blev tillfrågad, tvekade jag först. Jag hade många negativa tankar såsom att ”jag kommer bara att göra bort mig” och ”jag kommer att förstöra pjäsen” typ. Men efter varje övning har jag blivit mer och mer positivt inställd och glad för att jag ställde upp. Den totala skräcken och nervositeten jag kände i början, börjar så småningom lätta och jag längtar redan efter att gå upp på scen och försöka göra mitt bästa!

Mest tacksam är jag för regissören Riddo Ridberg för hans stora stöd och uppmuntran samt hans ofta så humorspäckade konstruktiva kritik. Jag är även tacksam för alla andra medverkande och skådespelare för deras uppmuntran och avslappnade attityd som smittar av sig! Alla har varit väldigt välkomnande och öppna för en utomstående nykomling som jag. Och tänk att det från lilla Pargas kommer så många talangfulla ungdomar! Det ger en positiv tro på kulturlivet i området. Tack till er alla!

Jag tror på att man under sitt liv borde utveckla olika sidor hos sig själv och försöka övervinna sina rädslor för att bli en rikare person. Och dessutom, man lever ju bara en gång! Detta projekt har varit jätteroligt, jag har lärt mig massor och jag tycker att jag övervunnit mig själv, vilket nog är det viktigaste av allt.

Nu är det bara 10 dagar kvar till premiär och spänningen stiger!

Moira Åkerman,
Nybörjare


Att hålla rätt på 400 plagg

Det här blir den sjunde sommaren som jag gör dräkterna till Teaterboulages sommarpjäs.
Det som slår mig varje år är skådisarnas oräddhet att ta på sig allt jag rotar fram och föreslår.
Det är en stor ynnest att dom litar på att det blir bra.

Årets utmaning är att få alla att dra upp byxorna så att grenen sitter i grenen och inte halvvägs till knäna. För att citera ett av Skinis mejl ”Det mest osexiga var lösa byxbakar och militärklippt hår”.
Jo, Skini och jag har haft många mejlväxlingar och samtal om vilka rollfigurerna är och vilken stil dom ska ha., vad som var pop och vad som var ute. Det är ju hennes ”barn”, och jag vill gärna att hon känner att karaktärerna är rätt., speciellt då vi har en urpremiär! Det är som att läsa en bra bok som sedan blir film, och aj så besviken man blir om dom valt ”fel” skådis. Det ska kännas rätt.
Trots att pjäsen är daterad 1971 har vi valt att dräkterna speglas av modet under hela 70-talets tidigare hälft dvs fram till 1975 ungefär, detta för att det skulle bli mera färgglatt och kanske lite ”roligare”.
Sen är det ju svårt att hitta helt rätt plagg alla gånger, och ”kill your darlings” får jag använda mycket.
Men ibland hittar jag till och med bättre än jag tänkt.
Speciellt roligt är det när man hittar oanvända plagg från tiden med prislappen kvar, t ex som Puttes gula byxor, 24 kr och 75 öre kostade dom visst som nya.

Nå, hur börjar man då?
Jo, i våras då jag fick förfrågan så började jag först bena ut vem som var vem, ålder, stil och personlighet.
Vi har ju 32 personer på scenen i år, så det var lite att fundera på.
Men det är inte förrän castingen (rollfördelningen) är klar som jag börjar på riktigt, då klarnar bilden ytterligare om vem karaktären är. För att alla ska få känslan över sin karaktär gör jag sen en bildpresentation till kollationeringen där varje roll får ett bildcollage.

Ungefär så här:

marias bloggbild

 

Bandet (ja, vi har ju ett liveband på scenen) skulle sen ”Ses men inte synas. Sätt brunt på alla så smälter vi in i scenografin” sa Riddo. Nja, lite roligare än så får det nog vara tänkte jag, men hur… ?
Ja, ni får se själva då ni kommer!

Sen börjar loppisrundan… det är en runda som börjar på våren i Stockholm, och slutar här några dagar innan premiär. Många timmar blir det, och många IKEAkassar fylls. Sen får vi donationer, och så syr vi nytt, och så har vi så klart Teaterboulages eget dräktförråd. Många plagg blir det.
I år stannar det runt ca 400 poster i ca 125 byten.
Just nu:
61 par skor
50 par byxor
15 kjolar/klänningar
För att räkna upp en del, hittills.
Jag räknar inte upp alla skor, byxor och kjolar som provats men åkt tillbaka till förrådet.
Ännu mer plagg är det.

Min räddning är listor. Jag vet inte hur många block jag förbrukar, men just nu har jag 3 stycken samtidigt på gång. Namnlappar är det andra. Alla plagg får namnlappar. Många namnlappar blir det.

När är man färdig då?
Färdig är man inte förrän efter sista genrepet. Allt kan hända, och plötsligt kan man känna att ett plagg är fel, och man kan låta ett par skådisar byta plagg med varandra. Plötsligt kan också scenen ändras, eller kräva något annat. Eller så kanske regissören lägger in ytterligare en roll sista veckan, det har hänt.

Varm eller kall sommar?
Jaa hörni, man vet aldrig. Spelperioden med ”Det susar i säven” var jättevarm medans ”Slejkas”sommaren var kall, så man får ha hängslen och livrem, vissa scener är varmklädda och vissa svalare, och rockar och koftor i beredskap.
Många extra plagg blir det.

Men det är värt alla timmar, definitivt, bättre gäng att jobba med får man leta länge efter!

Maria Lundén,
Dräktplanerare


Senaste inlägg