Doris – Flickan i läderrock: Urpremiär 28.6.2016!

Nu har vi inlett repetitionerna inför årets sommarpjäs ”Doris – Flickan i läderrock”. En pjäs med gråt och skratt, svartsjuka och förlåtelse, kryddad med tidstypiska kläder, frisyrer och musik från början av 1980-talet. En nyskriven pjäs av Skini Lindgård i regi av Riddo Ridberg. Urpremiär i danspaviljongen på Lillholmen i Pargas 28.6.2016.

Det var söndagen den 17.4.2016 som de flesta av alla de cirka 40 personer som skall vara med och förverkliga årets sommarpjäs samlades för första gången. Spänningen steg medan regissör Riddo hälsade alla välkomna och berättade om dagens program och när manus- och rollutdelningen sker. Det som många väntat på i flera veckor. Innan rollutdelningen presenterades hela produktionsteamet och de delgav sina visioner för hur bland annat scenografin och karaktärerna kommer se ut. Men sen var det dags. Alla fick det pinfärska manuset framför sig, rollerna delades ut och den första genomläsningen körde igång!

”Året är 1986. Doris är 21 år gammal och mamma till Daniel, fyra år. Pasi är pappa till barnet. Han har svårt att välja mellan Doris, deras barn och Sanna, sin sambo och chef. Doris vet inte heller riktigt vad hon vill göra av sitt liv. Hon lider av dåligt samvete för att hon måste lämna sitt barn hos morföräldrarna. Festande, jobb och lösa förhållanden dövar samvetet, men bara för stunden. The Blizzard är hennes andningshål, med medlemmarna i bandet kan hon vara sej själv.”

Rollen som Doris spelas av Mecki Ruokolahti. Hon medverkade första gången i en Teaterboulagepjäs år 2008 och sen dess har det blivit många produktioner, både på och bakom scenen. ”Hemsöborna” år 2009, ”Vill du slejkas?” år 2012 och revyn ”Det sjunde rondellseglet” 2015 är några av produktionerna hon medverkat i. I rollen som Pasi får vi se Tim Eriksson, som många känner igen från ”Det susar i säven” 2011, där han spelade Paddan. Eriksson har även medverkat i ”Populärmusik från Vittula” 2010, i farsen ”Sidu…en till” 2013 och ”Jukebox” 2014 och många fler.

”Doris – Flickan i läderrock” är en fristående tredje del i trilogin av pjäser placerade till olika årtionden. Trilogins två första delar ”Vill du slejkas?” 2012 och ”Jukebox” 2014 var placerade till 1960- respektive 70-talet. Båda pjäserna, också skrivna av Lindgård och regisserade av Ridberg, lockade en rekordstor publik till Lillholmen. Årets sommarpjäs är Lindgårds tredje helaftonspjäs hon skrivit för Teaterboulage, men hon har även under åren varit medförfattare till andra pjäser och revyer.

”Doris – Flickan i läderrock” är föreningens 20:nde sommarpjäs i föreningens 19-åriga historia. år 2017 fyller föreningen 20 år och jubileumsåret kommer att firas stort, men före det bjuder vi in er för att i sommar njuta av allt vad 1980-talet har att erbjuda.

Ida Ridberg
Producent


En introvert exrovert

Skrivandet är ett ensamt jobb, det vet alla som prövat. Då är det en fördel att vara introvert. Enligt något test på Facebook (ni vet, dom där supertillförlitliga, där man får veta vem man varit i sitt tidigare liv och huruvida man är en gurka eller aubergine, röd eller violett…) visade det sej att jag är introvert. Så bra då. Det var bara det att jag alltid har ansett mej och ansetts vara extrovert…. Så nu frågar jag mej om man kan vara både och? För jag känner att det är så det är för mej.

Min introversitet (heter det så?) har under de senaste åren blivit alltmer markant. Jag orkar inte med människor så långa stunder eller i stora mängder. Jag vill ha frihet att välja och välja bort. Allt oftare hoppar jag av tåg i rörelse. Det kan kanske upplevas jobbigt, då man aldrig vet, det blir svårt att planera och om man är kontrollfreak ska man inte umgås med mej.

Samtidigt behöver jag och älskar människor. Jag tycker om att träffa nya personer, nya nationaliteter, nya kulturer. Jag sätter enormt stort värde på gamla vänner, ju äldre jag blir, ju roligare är det att träffa gamla skolkompisar och släkten får större och större betydelse. Släkten och rötterna.

Teaterboulage är min andra familj. Att skriva för Teaterboulage är inte alltigenom en introvert process, utan just precis perfekt för mej – jag får jobba ensam, och jag har ett team som stöd och bollplank.

Under hösten har jag skrivit pjäsen Doris – flickan i läderrock. Vi har haft träffar, läst det jag skrivit och efter dessa träffar har jag drabbats av inspiration och haft bra flyt. Så har det gått en tid, och sakta tryter flödet. Men då finns teamet där, vi läser och sen skriver jag igen, ensam. Nu är processen igång, intressserade skådespelare har anmält sej, produktionsteamet är klart, regissören har lusläst manuset. Min skrivarroll börjar vara klar, men tro inte att jag kommer att kunna hålla mej borta då repetitionerna börjar. Jag vill vara med och njuta av processen! Vara lite extrovert i lämpliga portioner.

Skini Lindgård,
skrivare.


Ensikertalaisia och nybörjare

Jukeboxs ensemble består av 32 personer. Många ansikten kan man känna igen från tidigare år och produktioner och/eller ungdomsshowerna, men vi har också några nya med i år. Läs hur nybörjarna Kalle Hållfast och Moira Åkerman har upplevt processen hittills.

Ensikertalaisen blogi

”Ei helvetti, minustako muka näyttelijä”, oli ensimmäinen ajatukseni, kun ohjaaja Riddo Ridberg yritteli suostutella minua mukaan Teaterboulagen kesäteatterin ”Jukebox” -näytelmään. ”Enhän mä ole mikään näyttelijä. Pilaan vaan teidän shown”, änkytin.
Lähdin siis mukaan täysin puhtaalta pöydältä, vailla mitään lavakokemusta. Pientä kokemusta teatteriprojekteista olin saanut Show Seven -nuorisoshowsta, joka pyöri Paraisilla viime talvena, ollessani työharjoittelussa Paraisten kaupungin kulttuuriyksikössä. Lisähaasteen mukaan lähtemiseen toi myös se seikka, että olen itse täysin suomenkielinen! Lähtökohta ei siis ollut ihan helpoin mahdollinen.

Käteni hikoilivat ja vatsassa kiersi kun saavuin ensimmäisiin improharjoituksiin. ”Mitä jos mä vaan mokaan” tai ”jos mä olenkin ihan surkea”, mietin mielessäni. Lopulta huoleni osoittautuivat kuitenkin turhiksi. Tunsin itseni tervetulleeksi kokeneempien joukkoon ja kaikki ottivat minut ilolla vastaan! Itseluottamukseni alkoi pikkuhiljaa nousta ja roolijaon jälkeen aloin jo innolla odottaa lavalle pääsyä.

Oma roolini on pieni, mutta haastava. Oikeanlaisen tunnetilan löytäminen agressiiviseen hahmooni ei ollut aivan helppoa. Riddo Ridbergin ohjauksen ja neuvojen avulla alkoi rooli kuitenkin pikkuhiljaa hahmottua. Riddon ja käsikirjoittaja Skini Lindgårdin apu onkin ollut korvaamatonta kaltaiselleni kokemattomalle ensikertalaiselle. Vaikea kuvitella, että ketkään muut olisivat saaneet houkuteltua minua vastaavanlaiseen projektiin. Myös koko muun työryhmän apu on ollut äärimmäisen tärkeää, kiitokset siitä kaikille.

Ja tässä sitä nyt sitten ollaan. Koko projekti on ollut mahtava kokemus. Tätä kirjoittaessani ensi-iltaan on aikaa enää reilu viikko ja fiilis alkaa olla jo käsinkosketeltava. Harjoituksia on takana lukemattomia, ja edessä enää pienten yksityiskohtien hiontaa. Matkalla kohti päämäärää olen saanut tutustua toinen toistaan mahtavampiin tyyppeihin. Kaikki kannustavat toisiaan ja luovat yhteishenkeä, joka tarttuu auttamatta myös minuun, ikuiseen pessimistiinkin!

Kalle Hållfast,
Ensikertalainen

En nybörjares blog

Jag har alltid beundrat skådespelare för deras mod och talang, deras förmoga att våga kasta sig i, improvisera ur fantasin och även våga göra bort sig. Hade aldrig kunnat föreställa mig själv göra något stådant. ”Vadå, lilla blyga och hämmade jag! Never!”. Att jag skulle våga stå på scen och vara med i en riktig pjäs tillsammans med så många talangfulla skådespelare är helt ofattbart!

Då jag blev tillfrågad, tvekade jag först. Jag hade många negativa tankar såsom att ”jag kommer bara att göra bort mig” och ”jag kommer att förstöra pjäsen” typ. Men efter varje övning har jag blivit mer och mer positivt inställd och glad för att jag ställde upp. Den totala skräcken och nervositeten jag kände i början, börjar så småningom lätta och jag längtar redan efter att gå upp på scen och försöka göra mitt bästa!

Mest tacksam är jag för regissören Riddo Ridberg för hans stora stöd och uppmuntran samt hans ofta så humorspäckade konstruktiva kritik. Jag är även tacksam för alla andra medverkande och skådespelare för deras uppmuntran och avslappnade attityd som smittar av sig! Alla har varit väldigt välkomnande och öppna för en utomstående nykomling som jag. Och tänk att det från lilla Pargas kommer så många talangfulla ungdomar! Det ger en positiv tro på kulturlivet i området. Tack till er alla!

Jag tror på att man under sitt liv borde utveckla olika sidor hos sig själv och försöka övervinna sina rädslor för att bli en rikare person. Och dessutom, man lever ju bara en gång! Detta projekt har varit jätteroligt, jag har lärt mig massor och jag tycker att jag övervunnit mig själv, vilket nog är det viktigaste av allt.

Nu är det bara 10 dagar kvar till premiär och spänningen stiger!

Moira Åkerman,
Nybörjare


Att hålla rätt på 400 plagg

Det här blir den sjunde sommaren som jag gör dräkterna till Teaterboulages sommarpjäs.
Det som slår mig varje år är skådisarnas oräddhet att ta på sig allt jag rotar fram och föreslår.
Det är en stor ynnest att dom litar på att det blir bra.

Årets utmaning är att få alla att dra upp byxorna så att grenen sitter i grenen och inte halvvägs till knäna. För att citera ett av Skinis mejl ”Det mest osexiga var lösa byxbakar och militärklippt hår”.
Jo, Skini och jag har haft många mejlväxlingar och samtal om vilka rollfigurerna är och vilken stil dom ska ha., vad som var pop och vad som var ute. Det är ju hennes ”barn”, och jag vill gärna att hon känner att karaktärerna är rätt., speciellt då vi har en urpremiär! Det är som att läsa en bra bok som sedan blir film, och aj så besviken man blir om dom valt ”fel” skådis. Det ska kännas rätt.
Trots att pjäsen är daterad 1971 har vi valt att dräkterna speglas av modet under hela 70-talets tidigare hälft dvs fram till 1975 ungefär, detta för att det skulle bli mera färgglatt och kanske lite ”roligare”.
Sen är det ju svårt att hitta helt rätt plagg alla gånger, och ”kill your darlings” får jag använda mycket.
Men ibland hittar jag till och med bättre än jag tänkt.
Speciellt roligt är det när man hittar oanvända plagg från tiden med prislappen kvar, t ex som Puttes gula byxor, 24 kr och 75 öre kostade dom visst som nya.

Nå, hur börjar man då?
Jo, i våras då jag fick förfrågan så började jag först bena ut vem som var vem, ålder, stil och personlighet.
Vi har ju 32 personer på scenen i år, så det var lite att fundera på.
Men det är inte förrän castingen (rollfördelningen) är klar som jag börjar på riktigt, då klarnar bilden ytterligare om vem karaktären är. För att alla ska få känslan över sin karaktär gör jag sen en bildpresentation till kollationeringen där varje roll får ett bildcollage.

Ungefär så här:

marias bloggbild

 

Bandet (ja, vi har ju ett liveband på scenen) skulle sen ”Ses men inte synas. Sätt brunt på alla så smälter vi in i scenografin” sa Riddo. Nja, lite roligare än så får det nog vara tänkte jag, men hur… ?
Ja, ni får se själva då ni kommer!

Sen börjar loppisrundan… det är en runda som börjar på våren i Stockholm, och slutar här några dagar innan premiär. Många timmar blir det, och många IKEAkassar fylls. Sen får vi donationer, och så syr vi nytt, och så har vi så klart Teaterboulages eget dräktförråd. Många plagg blir det.
I år stannar det runt ca 400 poster i ca 125 byten.
Just nu:
61 par skor
50 par byxor
15 kjolar/klänningar
För att räkna upp en del, hittills.
Jag räknar inte upp alla skor, byxor och kjolar som provats men åkt tillbaka till förrådet.
Ännu mer plagg är det.

Min räddning är listor. Jag vet inte hur många block jag förbrukar, men just nu har jag 3 stycken samtidigt på gång. Namnlappar är det andra. Alla plagg får namnlappar. Många namnlappar blir det.

När är man färdig då?
Färdig är man inte förrän efter sista genrepet. Allt kan hända, och plötsligt kan man känna att ett plagg är fel, och man kan låta ett par skådisar byta plagg med varandra. Plötsligt kan också scenen ändras, eller kräva något annat. Eller så kanske regissören lägger in ytterligare en roll sista veckan, det har hänt.

Varm eller kall sommar?
Jaa hörni, man vet aldrig. Spelperioden med ”Det susar i säven” var jättevarm medans ”Slejkas”sommaren var kall, så man får ha hängslen och livrem, vissa scener är varmklädda och vissa svalare, och rockar och koftor i beredskap.
Många extra plagg blir det.

Men det är värt alla timmar, definitivt, bättre gäng att jobba med får man leta länge efter!

Maria Lundén,
Dräktplanerare


Talko på Lillholmen

Förra måndagen hade vi det traditionella utflytts-talkot på Lillholmen. Varje år i slutet av maj har vi utflytts-talko på Lillholmen, det brukar vara samma måndag som vi också inleder repetitionerna ute på holmen i vår paviljong. Alla hjälps åt att städa upp i och kring paviljongen, det bjuds på grill- och sojakorv och alla får se scenografin för första gången. Oftast är den långt ifrån färdig men stommen är klar och det går att repetera i den. Dörrar, ingångar och möbler finns på rätt plats (nästa iaf) och kan användas. Det är definitivt lättare att repetera då du inte varje gång måste försöka gissa soffan kommer att stå då allt är klart.

Teaterboulage inleder nu sin sjätte sommar på Lillholmen och det fanns material och bråte kvar i knutarna från alla fem tidigare sommarpjäser. Allt material och bråte sorterades nu i olika högar. Vad går att återanvända och vad slänger vi? Mycket har återanvänts eller kan återanvändas senare men en del fick vi slänga. Jan Lindgård, vår sorteringsexpert, höll koll på vad som skulle i vilken hög och i vilket skräpkärl. Om föreningens strävan att sortera och återvinna så mycket som möjligt får du läsa mer i ett kommande blogginlägg och i vårt programblad.

Jukebox_talko_3 Jukebox_talko

Alla deltog ivrigt i talkot och mycket blev gjort. Paviljongen och barackerna städades och förbereddes inför sommaren. Ibland måste man bygga om, såga av eller byta ut. På en av bilderna ser ni hur ett skåp måste sågas av för att rymmas in i en av barackerna. Barackerna fungerar som våra förvarings- och omklädningsutrymmen.

Talkoandan är en av våra grundstenar i föreningen anser jag. Många har ställt upp genom åren och nya intresserade dyker upp varje år. Vi har en stor grupp som vi kallar ”Teaterboulages kaffetanter” som alla ställer upp och tillsammans sköter pausserveringen under olika pjäser varje år. Kaffetanterna består av flickor, pojkar, damer och herrar i olika åldrar och en del kommer du säkert att träffa i sommar då du kommer på föreställning. De som inte syns då du besöker vår paviljong i sommar är våra ”Byggare Bobs”, men deras arbete är guld värt. De är de som år efter år bygger vår scenografi. De får en miniatyrmodell eller ritning av scenografen och sen får de börja fundera, bygga, fundera och bygga – och fint blir resultatet. Så ta er en extra titt på scenografin då ni besöker vår paviljong i sommar. Det är många timmar av funderande och byggande som lagts ner.

Innan vi avslutade talko-kvällen på Lillholmen delades årets t-skjortor ut. Visst är de fina? Kanske du redan sett dem på malmen? Om ej så kommer du garanterat att se en i vimlet på Pargas dagarna under lördagen – då du även får en liten smygtitt på hur våra skådisar kommer se ut i sommar.

Ida Ridberg,
Produktionsansvarig

PS Det är kul med teater, talko och hundar!!
jukebox_talko_5 Jukebox_talko_4


Så föddes manuskriptet.

”Jukebox” är lite som mitt barn. Jag har fött fram det, matat det och försökt fostra det. Nu är det dags att släppa taget och låta barnet pröva vingarna. Smärtsamt, men nödvändigt.

Jag hade, ända sen min förra pjäs, som handlade om 60-talet, en tanke om att skriva om den tid, då jag själv var tonåring. Det fanns historier som ville bli berättade i mitt huvud. På hösten började jag skriva. Började gräva i minnet, lyssnade på låtar i Spotify. Musiken var det som fyllde våra liv på den tiden, allt, hela tillvaron präglades av rockmusik. Man gjorde allt för att kunna gå på Ruisrock, popkonserter och skoljippon, där lokala och ibland mera kända band spelade. Jag minns Tasavallan Presidentti, som spelade i Samskis (nuv. Sarlinska högstadiet), och naturligtvis Canned Heat och Kinks på Ruisrock 1971. Då Kinks spelade på kvällen hade folk tänt en massa små brasor i publiken och fiilisen var just så fantastiskt frigjord och Woodstockig som man kunde önska sej. Tills poliserna kom. Brasorna släcktes och alla var besvikna, men snart hade man glömt besvikelsen och stämningen var på topp! Alla sjöng med : ”Lola, lalalala Lola”

Pargasborna hade en egen liten tältby alldeles i anslutning till festivalområdet, som i själva verket var Saaronniemi campingområde. Tältbyn hette ”Happolahkon Jyystökylä” och skyltades med en bit papp. Där levde man loppan alla de tre dagar som festivalen pågick. Vi kom dit redan dagen innan. Jag hade just träffat min dåvarande pojkvän och stannade där över natten i någons tält. På morgonen vaknade jag i eftertankens kranka blekhet och stirrade rakt i ögonen på en ful, äcklig insekt och fick bråttom. Dessutom hade jag inte meddelat hem var jag var. Vågade sen inte gå hem, utan tillbringade halva dagen hos några kompisar, våndades och drog mej för att ringa hem. Till slut måste jag sen ändå ringa, och morsan var naturligtvis fly förbannad. ”Det var slut på Ruisrock för din del”, sa hon. Nå, eftersom jag redan hade köpt dyra biljetter, lyckades jag på något underligt vis få föräldrarna övertalade, och fick åka till Runsala, men under stränga förmaningar och heliga löften om att laga mej hem till natten.

I dag kan jag förstå deras oro. Vi levde i en brytningstid, då ungdomarna frigjorde sej tidigt, det var fri kärlek, rockmusik, droger, kvinnor brände sina bh:n, unga människor liftade, interrailade och såg världen. Man ville strunta i konventioner, demonstrera, hoppa på barrikader, skapa en bättre värld utan krig – strunta i föräldragenerationens moraltänkande och dystra minnen från krigs- och kristider, man ville leva och ha roligt, helt enkelt. Inte tänkte man så mycket på framtiden, faror eller konsekvenser, inte förstod man varför morsan hela tiden måste ha koll på var och med vem man rörde sej med. I dag förstår jag det. Tillika saknar jag den där sorglösheten och förmågan att leva i stunden…även om priset för friheten i många fall blev alltför högt.

”Jukebox” är en berättelse om hur det kunde ha varit. Vissa saker har hänt, vissa karaktärer har drag av verkliga personer jag känt, många av platserna är bekanta för Pargasbor, men ändå är det fiktion. Detta har aldrig hänt, men kunde ha hänt, dessa människor har inte funnits, men kunde ha gjort det.

Nu måste jag låta pjäs-barnet flytta hemifrån och möta livet. Jag gör det med skräckblandad förtjusning.

Skini Lindgård,
morsa och manusförfattare.


Välkommen till Jukebloggen!

I den här bloggen kommer du få en titt in bakom kulisserna och en inblick i arbetet inför sommarens urpremiär av pjäsen Jukebox. Innan föreställningarna är över i juli kommer du få läsa texter av författare, regissör och andra inblandade.

Jukebox är skriven av Eivor ”Skini” Lindgård och regisseras av Riddo Ridberg och har urpremiär 25.6.2014.

Pjäsen är på sätt och vis en uppföljare till storsuccén från 2012 – Vill du slejkas?…eller ska vi dansa först?, men Jukebox en helt skild handling och nya karaktärer.

Jukebox är en musikspäckad pjäs om några unga på sjuttiotalet i Pargas. Den handlar om kravet på tuffhet, att pröva vingarna och uppleva spänning – precis som idag. Den handlar också om vänskap och lojalitet. Den handlar om droger, ondska, förälskelse, om klasskillnader och att spränga gränser. Läs mer under På gång-fliken.

För en månad sedan, på påskmåndagen hade vi kollationering (se def.) – alltså dagen (alla väntat på) då manus och roller delades ut. Även scenografi och dräktidéer presenterades. Hela gänget var samlat för första gången. Alla skådisar, produktionsteamet, byggare med flera.

Alla skrattade åt de fina inspirationsbilderna dräktplanerar och -skapare Maria Lundén har grävt fram och alla väntade med spänning på att få veta vilken roll de skall få sätta tänderna i denna sommar. Miniatyrmodellen av Lillholmens paviljong med årets scenografi presenterades av scenograf Peter Ahlqvist och byggteamet granskade den noggrant. Manuset delades ut och alla bläddrade ivrigt i det innan vi började läsa. Den första läsningen gav fniss, gapskratt och någon tår. Och musiken, många sjöng med gungade i takt.

Den här bloggen börjar där vi är idag. Repetitionerna har ju nu börjat ”på riktigt” och jag vet redan nu att det här blir bra – eller för att citera Riddo Ridberg: ”Det blir nog bra bara det blir färdigt”.

Ida Ridberg,
Produktionsansvarig


Senaste inlägg