Att hålla rätt på 400 plagg

Det här blir den sjunde sommaren som jag gör dräkterna till Teaterboulages sommarpjäs.
Det som slår mig varje år är skådisarnas oräddhet att ta på sig allt jag rotar fram och föreslår.
Det är en stor ynnest att dom litar på att det blir bra.

Årets utmaning är att få alla att dra upp byxorna så att grenen sitter i grenen och inte halvvägs till knäna. För att citera ett av Skinis mejl ”Det mest osexiga var lösa byxbakar och militärklippt hår”.
Jo, Skini och jag har haft många mejlväxlingar och samtal om vilka rollfigurerna är och vilken stil dom ska ha., vad som var pop och vad som var ute. Det är ju hennes ”barn”, och jag vill gärna att hon känner att karaktärerna är rätt., speciellt då vi har en urpremiär! Det är som att läsa en bra bok som sedan blir film, och aj så besviken man blir om dom valt ”fel” skådis. Det ska kännas rätt.
Trots att pjäsen är daterad 1971 har vi valt att dräkterna speglas av modet under hela 70-talets tidigare hälft dvs fram till 1975 ungefär, detta för att det skulle bli mera färgglatt och kanske lite ”roligare”.
Sen är det ju svårt att hitta helt rätt plagg alla gånger, och ”kill your darlings” får jag använda mycket.
Men ibland hittar jag till och med bättre än jag tänkt.
Speciellt roligt är det när man hittar oanvända plagg från tiden med prislappen kvar, t ex som Puttes gula byxor, 24 kr och 75 öre kostade dom visst som nya.

Nå, hur börjar man då?
Jo, i våras då jag fick förfrågan så började jag först bena ut vem som var vem, ålder, stil och personlighet.
Vi har ju 32 personer på scenen i år, så det var lite att fundera på.
Men det är inte förrän castingen (rollfördelningen) är klar som jag börjar på riktigt, då klarnar bilden ytterligare om vem karaktären är. För att alla ska få känslan över sin karaktär gör jag sen en bildpresentation till kollationeringen där varje roll får ett bildcollage.

Ungefär så här:

marias bloggbild

 

Bandet (ja, vi har ju ett liveband på scenen) skulle sen ”Ses men inte synas. Sätt brunt på alla så smälter vi in i scenografin” sa Riddo. Nja, lite roligare än så får det nog vara tänkte jag, men hur… ?
Ja, ni får se själva då ni kommer!

Sen börjar loppisrundan… det är en runda som börjar på våren i Stockholm, och slutar här några dagar innan premiär. Många timmar blir det, och många IKEAkassar fylls. Sen får vi donationer, och så syr vi nytt, och så har vi så klart Teaterboulages eget dräktförråd. Många plagg blir det.
I år stannar det runt ca 400 poster i ca 125 byten.
Just nu:
61 par skor
50 par byxor
15 kjolar/klänningar
För att räkna upp en del, hittills.
Jag räknar inte upp alla skor, byxor och kjolar som provats men åkt tillbaka till förrådet.
Ännu mer plagg är det.

Min räddning är listor. Jag vet inte hur många block jag förbrukar, men just nu har jag 3 stycken samtidigt på gång. Namnlappar är det andra. Alla plagg får namnlappar. Många namnlappar blir det.

När är man färdig då?
Färdig är man inte förrän efter sista genrepet. Allt kan hända, och plötsligt kan man känna att ett plagg är fel, och man kan låta ett par skådisar byta plagg med varandra. Plötsligt kan också scenen ändras, eller kräva något annat. Eller så kanske regissören lägger in ytterligare en roll sista veckan, det har hänt.

Varm eller kall sommar?
Jaa hörni, man vet aldrig. Spelperioden med ”Det susar i säven” var jättevarm medans ”Slejkas”sommaren var kall, så man får ha hängslen och livrem, vissa scener är varmklädda och vissa svalare, och rockar och koftor i beredskap.
Många extra plagg blir det.

Men det är värt alla timmar, definitivt, bättre gäng att jobba med får man leta länge efter!

Maria Lundén,
Dräktplanerare