Så föddes manuskriptet.

”Jukebox” är lite som mitt barn. Jag har fött fram det, matat det och försökt fostra det. Nu är det dags att släppa taget och låta barnet pröva vingarna. Smärtsamt, men nödvändigt.

Jag hade, ända sen min förra pjäs, som handlade om 60-talet, en tanke om att skriva om den tid, då jag själv var tonåring. Det fanns historier som ville bli berättade i mitt huvud. På hösten började jag skriva. Började gräva i minnet, lyssnade på låtar i Spotify. Musiken var det som fyllde våra liv på den tiden, allt, hela tillvaron präglades av rockmusik. Man gjorde allt för att kunna gå på Ruisrock, popkonserter och skoljippon, där lokala och ibland mera kända band spelade. Jag minns Tasavallan Presidentti, som spelade i Samskis (nuv. Sarlinska högstadiet), och naturligtvis Canned Heat och Kinks på Ruisrock 1971. Då Kinks spelade på kvällen hade folk tänt en massa små brasor i publiken och fiilisen var just så fantastiskt frigjord och Woodstockig som man kunde önska sej. Tills poliserna kom. Brasorna släcktes och alla var besvikna, men snart hade man glömt besvikelsen och stämningen var på topp! Alla sjöng med : ”Lola, lalalala Lola”

Pargasborna hade en egen liten tältby alldeles i anslutning till festivalområdet, som i själva verket var Saaronniemi campingområde. Tältbyn hette ”Happolahkon Jyystökylä” och skyltades med en bit papp. Där levde man loppan alla de tre dagar som festivalen pågick. Vi kom dit redan dagen innan. Jag hade just träffat min dåvarande pojkvän och stannade där över natten i någons tält. På morgonen vaknade jag i eftertankens kranka blekhet och stirrade rakt i ögonen på en ful, äcklig insekt och fick bråttom. Dessutom hade jag inte meddelat hem var jag var. Vågade sen inte gå hem, utan tillbringade halva dagen hos några kompisar, våndades och drog mej för att ringa hem. Till slut måste jag sen ändå ringa, och morsan var naturligtvis fly förbannad. ”Det var slut på Ruisrock för din del”, sa hon. Nå, eftersom jag redan hade köpt dyra biljetter, lyckades jag på något underligt vis få föräldrarna övertalade, och fick åka till Runsala, men under stränga förmaningar och heliga löften om att laga mej hem till natten.

I dag kan jag förstå deras oro. Vi levde i en brytningstid, då ungdomarna frigjorde sej tidigt, det var fri kärlek, rockmusik, droger, kvinnor brände sina bh:n, unga människor liftade, interrailade och såg världen. Man ville strunta i konventioner, demonstrera, hoppa på barrikader, skapa en bättre värld utan krig – strunta i föräldragenerationens moraltänkande och dystra minnen från krigs- och kristider, man ville leva och ha roligt, helt enkelt. Inte tänkte man så mycket på framtiden, faror eller konsekvenser, inte förstod man varför morsan hela tiden måste ha koll på var och med vem man rörde sej med. I dag förstår jag det. Tillika saknar jag den där sorglösheten och förmågan att leva i stunden…även om priset för friheten i många fall blev alltför högt.

”Jukebox” är en berättelse om hur det kunde ha varit. Vissa saker har hänt, vissa karaktärer har drag av verkliga personer jag känt, många av platserna är bekanta för Pargasbor, men ändå är det fiktion. Detta har aldrig hänt, men kunde ha hänt, dessa människor har inte funnits, men kunde ha gjort det.

Nu måste jag låta pjäs-barnet flytta hemifrån och möta livet. Jag gör det med skräckblandad förtjusning.

Skini Lindgård,
morsa och manusförfattare.